brittans nya peruk version 2.0

Har ni någon gång känt att livet är som när man ska gå på toa? För det mesta går det ganska bra. Men så ibland sätter man sig bara för att få en riktig chock. Toaringen är inte nedfälld! Sjukt obehagligt. Det är riktigt jobbigt att ta sig upp igen, men man måste. Man kan ju inte sitta kvar på den där kalla kanten, för även den blir varm om man suttit där tillräckligt länge.
Jag vet, jag har suttit där ett bra tag nu.

Det finns vissa saker jag tenderar att hyckla om;

politik
När jag träffar en vänsterpartist blir jag riktigt förbannad. Jag tänker ofta att denne arbetsskygge jävleln bara vill utnyttja mig och alla andra som sliter så han själv ska behöva göra minsta möjliga, men fortfarande få ånjuta samma fördelar som jag.
När jag träffar en moderat blir jag riktigt förbannad. Jag tänker ofta att detta svin till kapitalst bara vill utnyttja mig och alla andra som sliter så han kan sitta på sitt feta arsle, dra in oproportioneligt stora summor pengar och uppdatera sin facebook med "e på jobbe". Fy fan.

När jag tänker på att jag bara är en kappvändare blir jag riktigt jävla förbannad.

tjejer
Söta och smarta tjejer i all ära, men vem har inte drömt om att få krypa till kojs efter en kväll på krogen och få ett par double D:s uppkörda i nyllet? Jag har.
Om någon drar fram en Slitz med en smal och yppig blondin poserandes på framsidan yttrar jag förmodligen något i stil med; "hon kan inte ha alla höns på gården". Sanningen är att det är en försvarsmekanism.

Kan jag inte få det, är det inget att ha.

musik
I min fantasi har jag världens bästa musiksmak. Det har jag. Jag håller hårt på begrepp som kredd. Jag håller även hårt på att mina favoritartister är "äkta". Jag hatar Mtv, men mest av allt hatar jag Idol.
På fredagskvällen dock, med några öl innanför västen och med hoppet fortfarande vid liv, "dansar" jag gärna till det som jag avskyr mest; Rhienna, kanske Timbalands senaste, eller i värsta fall Chris Brown. Och när jag sen kommer hem, ensam, deppar jag förmodligen till Takidas "Curly Sue".

Men snälla, berätta inte för någon.

Byt nu ut "jag" mot "du"
Din jävla hycklare!

Så här på året vankas det årsbästalistor, då mediaeliten rankar vad vi tycker var bäst, respektive sämst från föregående år.
Det här är en liten hyllning till alla listor. Dessa genrer toppar min sämstalista på musikgenrer/subgenrer.

Här kommer de, utan inbördes ordning.

Dansband
Dansband är ingen musik, det är en funktion. Ingen LYSSNAR på dansband. Folk RÖR sig till det. Hade inte dans uppfunnits, hade inte dansband funnits. OK, det sista påståndet var lite ologiskt. Och jag vet inte vad som kom först; dansen eller musiken, men ni fattar.
Målgrupp: äldre damer & herrar. bönder. handikappade.

RnB alá Akon och Chris Brown
Jag klarar inte av musik där en 22+ årig kille som inte kan sjunga idoliseras för att han är snygg. Det är inte musik, kalla det för rumsrent- eller tantsnusk, men snälla inte musik. Fast kanske är jag bara avundsjuk.
Förresten tror jag att "roboteffekten" som används på deras röster, uppfanns för att dölja just denna demografis talanglöshet. Roboteffekten är med andra ord en garant för att artisten är kass.
Målgrupp: tonårstjejer. invandrarkillar i övre tonåren

Power metal
Skit, jag vet inte ens var jag ska börja. Finns det något mer osmakligt eller patetiskt?  Missförstå mig inte, jag tackar inte nej till en fin metaldänga, snarare tvärtom. Men power metal? Låt säga så här; låtarna brukar behandla frågor som drakar och tuffa krig, behöver jag säga mer? Tänkte väl det. Eller jo förresten, sångaren har alltid bar bringa och sjunger i falsett.
Målgrupp; finniga tonårspojkar. fula tjejer. medelålders svennar.

Tacka vet jag dödsmetal, det är fan så mycket häftigare.

Man brukar ju säga att andra plattan en artist skapar, alltid är den svåra. De har tömt hjärnan på bra idéer, för den första skivan blev ju resultatet av dessa.
När det är dax för den andra plattan, har publiken stora förväntningar och det är svårt att vara orginell och leverera lika bra material igen. Det kan vara hur bra som helst, men det måste vara minst lika bra som första, så att säga.

Så känner jag just nu. Jag har bränt allt mitt krut. Inte för att jag har förväntningar från en massiv publik, varken har jag  levererat en genial "förstaplatta". Men jag vill ändå komma med något nytt, orginellt. Inte bara en massa nonsens som man dagligen måste filtrera bort. Prestationsångest efter 3 inlägg bådar inte gott.

Apropå inget. Nu har även jag fått smaka på den finansiella krisen och storföretagens kalla ha#€% skit, nu kom jag på någonting som kan bli riktigt bra, mer om det i nästa inlägg!

Jag älskade Robocop när jag var liten. Jag tyckte även om Turtles.

Under min barndom måste jag ha sett denna halvplåtnicklas skjuta/puckla ihjäl ondsinta herrar minst 10-15 gånger. Alltså är ordet "älska" inte en underdrift i sammanhanget.

För någon månad sedan hittade jag ett kassettband från förra århundradet, innehållandes Robocop 1 & 2, inspelad med Long Play. Jag blev glad som en mört. 
Cirka tre timmar senare var jag inte lika imponerad. Snarare tvärtom, vilken dynga! Dåliga effekter, ännu sämre skådisar och sämst m(anus). Vad var det man gillade med fanskapet egentligen?!

Nåja, jag har lärt mig en livsviktig läxa i alla fall:
- se aldrig om filmer du tyckte om som barn!

Alltså kommer Ghostbusters och Turtlesfilmerna förbli kanonrullar i min fantasi, och jag kommer tänka nostalgiskt, gillande tillbaka på dem. För jag tänker absolut inte se om dem och inse att de faktist suger.

Jag tycker fortfarande om Turtles. Lite midre om Robocop.

Det finns en sak som jag stört mig på ett tag nu. Det är allt folk på facebook som uppdaterar sin status oftare än jag byter snusprilla, och det är ofta. "is chillar" eller "ska äta mat", men kom igen, hur mycket uppmärksamhet kräver du, människa?! Vi klagar ju konstant på att staten, storebror, inskränker individers privatliv, men ändå vill vi skrika ut till hela världen att "is tvättar händer efter toabesök". Varför?! Har vi blivit så små och patetiska att vi måste söka bekräftelse dygnet runt?

Dock finns det en liiiten sak som stimulerar mina hatkörtlar sådär extra skönt. Och det är när folk är på sina arbetsplatser men känner behovet av att gå in på facebook och skriva "is jobbar"

...tydligen inte, liksom.

Efter att ha läst en massa bloggar (96% skit, bör tilläggas) har jag bestämt mig för att göra en medial comback.
Comeback? Ja, i begynnelsen av 2007, i samband med att Britney rakade av sig sitt hår fick jag för mig att starta en blogg (därav namnet), eftersom jag kände att jag inte fick tillräckligt med uppmärksamhet. Bloggen blev sjukt poppis bland kidsen (tror jag), men lades ner efter blott 2 månader. Dock hanns det med 3-4 geniala inlägg innan man tog ner skylten. (går att beskåda här - http://lostinbratland.blogspot.com/)

Hursomhelst, satt och läste på 1000apor, "näthataren" specifikt, och jag fick suget åter. Det sunda hatet från denna underbara kille väckte åter min längtan efter att skriva om löjliga och triviala saker. Så tack Benny Bianco!

Dock vill jag utfärda en varning - jag kommer förmodligen att skriva till 94% grammatiskt korrekt och hålla mig ifrån särskrivning. Alltså kommer 86% av er som läser att bli avskräckta med det samma (...jag gillar uppenbarligen att uppskatta saker i procent, vilket jag inte visste innan).

Den här bloggen kommer inte att handla om min "fantastiska vardag och vilda helg" (för den är varken fantastisk eller vild) utan om ting som jag uppmärksammar. Saker man reflekterar över, stör sig på, men inte riktigt vågar påpeka i verkliga livet, för då är risken överhängande att man klassas som idiot. Det roliga i sammanhanget är att man blir klassad av männsikor som själva är idioter och som intalat sig sjävla, om att allt står rätt till.

Det här är min ursäkt.
Jag vill välkomna alla som känner likadant.